RSS 2.0

Subscribe

Jag har redan världens bästa jobb, men söker ändå efter ett nytt. Låter det märkligt? Hursomhelst, här kommer ett allmänt anrop från en 53-årig smålänning som börjar längta tillbaka hem.

Jag måste erkänna, att jag känner mej kluven. Efter 12 år på Televerkets kustradiostation Göteborg Radio, tillika MRCC och nu 17 år i Sjöfartsverket vid Sjö- och Flygräddningscentralen JRCC Sweden - har jag fått vara med om så mycket. Både i fråga om rent historiskt stora händelser och katastrofer - och utveckling. Med ett år kvar till NOR så har jag snart blivit "åldermannen" på min nuvarande arbetsplats :-).

Det hela började med att jag tog ett 1:a klass radiotelegrafistcertifikat på Sjöbefälsskolan i Kalmar. Jag måste imponerat på någon under mitt sommarjobb på SAG, eftersom jag fick fast jobb där - direkt efter skolan och 2 månaders praktik (det lär aldrig ha hänt tidigare). I början jobbade jag som ren radiokommunikatör. Radio är mitt stora intresse - tänk att få ha det som arbete! Någon vidare "sjöman" har jag aldrig varit. Lyckades dock utbilda mig till sjöräddningsledare och fick behörighetsbevis som sådan 1990. Då hade jag under många år jobbat med SAR, fast i lägre rang.

Men redan då kände jag att jag hade mera att ge. Jag behövde något att bita i. Det är ingen hemlighet att vårt jobb till en del handlar om att "producera beredskap" - dvs passa telefon och radio i väntan på kommande nödrop.

Något som hade en gigantisk utvecklingspotential var Sjöräddningscentralens hantering av massmedia. När jag började på MRCC Göteborg, lyckades man oftast att undvika tala med pressen - man kunde ofta hänvisa till att man inte hade tid att ta samtal. Skulle det någon gång uppstå sådant stort intresse, att det fortsatte att ringa, kunde man i undantagsfall skicka ett pressmeddelande. Det skedde med hjälp av Telex. Alla förstår säkert att det vi kablade ut var gamla nyheter.

När man skulle installera den första elektroniska telefonväxeln i mitten av 80-talet, var det naturligt för mig att arbeta med den och därmed skapa utgångspunkten för det mycket avancerade system vi har idag. Det var också här jag införde ett pressnummer, som alla skulle kunna svara på.

I början av 90-talet infördes persondatorn som redskap i svensk sjöräddning. Programmet DiscoSAR såg dagens ljus. I sin första version var det DOS och Dataflex, men det fyllde sitt syfte. Att jobba som spindeln i nätet och koordinera användarnas behov mot programmeraren blev min nästa stora uppgift.

Ett par år senare var det dags att ersätta dåtidens "stela" kustradionät med en modern radioväxel. Även här behövde man någon med användarbakgrund som kunde vara med i projektet och komma med bra idéer.

1993-1994 började vi höra talas om, att Sjöfartsverket ville flytta sjöräddningen till en ny ledningscentral. Senare framkom att man även ville göra det tillsammans med Kustbevakningen, Försvarsmakten och Luftfartsverket. I den sistnämnda myndigheten fanns Flygräddningscentralen ARCC. Det startades upp ett projekt och från 1994 fram till invigningen av vår nya Ledningscentral Käringberget jobbade jag intensivt med att få all ny teknik på plats. Då driftsattes det telefonsystem vi idag använder och som måste vara ett av världens bästa.

Pressmeddelanden skickade vi nu på fax och så småningom även e-post. Uppmärksamma läsare har förstås redan listat ut att det var jag som byggde upp sändlistorna.

Något nytt var också, att tekniken skulle samutnyttjas av de fyra myndigheterna, i olika konstellationer. T ex var det nya telefonsystemet MD110 CS gemensamt för SjöV, LFV och KBV. Med tiden blev det så att Försvarsmakten och Kustbevakningen gick sin egen väg, rent tekniskt. Kvar stod behovet av ett gemensamt tekniskt ledningssystem för Sjö- och Flygräddning. Det stod också klart, att det dåvarande DOS-baserade systemet inte skulle överleva år 2000.

Så 1997 startades ett projekt som skulle ta fram vårt nya DiscoSAR. Du som läser det här undrar säkert hur jag hann med allt det här och ändå jobbade treskift som räddningsledare. Svaret på den frågan är, att det blev en väldig massa övertid. I samma veva så var vi underbemannade och det genererade också mängder av övertid, särskilt på sommaren.

Redan vid Sjöfartsverkets övertagande 1995 hade jag flaggat upp behovet av en särskild tjänst som teknikansvarig. Det fick jag dock inget gehör för och resultatet av all övertiden blev, dessvärre, att jag brände ut mig totalt - gick i väggen helt enkelt. Det var första gången, det blev en andra gång också, några år senare. Det var givetvis en personlig katastrof för mig som människa - att inte längre kunna arbeta som räddningsledare kändes då som ett personligt misslyckande. Dock kom jag på fötter igen (mycket tack vare min dåvarande chef), och nu är jag stolt över min räddningsbakgrund, men är också tydlig med att jag idag har andra arbetsuppgifter - som också är viktiga, betydelsefulla och stimulerande. Än så länge kan jag känna mig trygg i, att ingen vill tvinga mig tillbaka till den gamla modellen, som uppenbarligen inte fungerade. Jag kan jobba heltid, men betraktar mig ändå som i viss mån "skadat gods" - något som jag ju får leva med resten av livet.

Det nya systemet kom på plats med en månads marginal. Under de här åren hann vi också med två fullständiga versionsbyten på telefonsystemet (MD110 TA), vilket förstås innebar helt ny kunddata. En ny digital version av kustradioväxeln fick vi också och det innebar, att nu fanns det ett centralt system för hela VHF-nätet. Det är just det system vi använder idag och som kommer att ersättas inom tre år. Som etapp nr 2 i DiscoSAR infördes ett kartsystem. Än idag sköter jag hanteringen av lager, visualisering och uppdatering av kartdata. Som icke-nautiker var det här med geodesi något helt nytt för mig, som jag blev tvungen att lära mig helt enkelt. Därför blev det en smula komiskt när jag fick utbilda ett 15-tal nautiker i det nya systemet SWEREF 99 TM.

Det här var ju faktiskt första gången i mitt liv som jag jobbade måndag till fredag och kunde få ta ut semester efter mina egna behov, utan krav på samordning med andra. Det gjorde att jag, lyckligtvis, kunde börja skapa mig ett liv utanför jobbet. Problemet är att det livet finns 36 mil från min bostad - i Färjestaden på Öland. Där finns familjens sommarhus vid Kalmarsund, sedan 1948. Jag började intressera mig för blommor av olika slag och har sedan 1995 en trädgård som jag sköter. Det tar en hel del tid och mycket resande blir det. Lyckligtvis kan jag "övervaka" såväl blommor och väder via min webbsajt.

Under andra halvan av 2000-talet har ett nytt system sett dagens ljus. Det var efter haveriet med H99 och olyckan med fartyget Finnbirch, som jag och Sjöfartsverkets dåvarande Informationsavdelning gemensamt kom fram till, att massmedias behov av minutuppdaterad information inte längre kunde tillgodoses genom telefonsamtal, utan att vi behöver ett nytt verktyg för att sprida information till massmedia och allmänheten. Vi bestämde oss för att starta en webbdagbok. Den heter numera Sjö- och Flygräddning online. Där rapporterar vi om våra insatser, stort som smått.  Vid mera uppmärksammade incidenter behöver det trots allt finnas ett par extra personer, som kan ge intervjuer. Eftersom jag i många år jobbat utan SAR-behörighet, har detta varit den stora saken som jag kan rycka in och jobba med. Angeläget och stimulerande arbete, som jag ogärna skiljer mig ifrån.

För ett par år sedan tog Sjöfartsverket över Flygräddningen i Sverige och deklarerade att vi nu skall arbeta mot att vara ett JRCC - Joint Rescue Coordination Center. Det har varit en lång resa, att få två olika kulturer att närma sig varandra. När ledningen började driva dessa frågor med ett helt annat tempo än tidigare, kändes det naturligt för mig att stödja det förändringsarbetet. Jag brukar säga, att jag sedan 1995 bara gått och väntat på att få lära mig Flygräddning! Arbetet med tekniken har jag från början sett som gemensamt, så det var inget nytt i sig. Flyg-"tänket" hade jag i bagaget från 1979, då jag var VPL på Kalmar Flygflottilj - F12. Jag var på Samband, satt längst ner i Tornet och hanterade fjärrskriftsmeddelanden av olika slag, t ex väder och färdplaner.

I ett par omgångar har vi möblerat om i ledningscentralen och det har också varit en utmaning. Man kan inte göra så att alla blir nöjda. Hursomhelst är jag stolt över den ledningscentral som vi skapat och de system och verktyg som vi har till vårt förfogande. Nu står vi eventuellt inför en ny ommöblering och i vår skall vi få Windows 7 i våra datorer. Arbetslös blir man ju inte.

Det jag jobbat mest med under det senaste året, har varit att ensa alla de verktyg och funktioner som finns för Sjö- respektive Flygräddning. Vid en storstädning i vårt intranät, uppdagades saker som utvecklats i två separata spår. Ledningen har varit mycket tydlig med att vi skall skapa uniforma lösningar. En verksamhet som våran är mycket informationsintensiv. Fram tills nu har vi haft en "flora" av olika sätt att kommunicera saker på. Allt från "mail till alla" till tag-del-pärmar. Tillsammans med min nuvarande chef har jag varit med om att skapa ett mera robust sätt att kommunicera beslut och annan intern information. Vi har också tittat över vårt telefonsystem och sett att det funnits potential för rationaliseringar. T ex besvaras samtal till vårt växelnummer numera av Sjöfartsverkets centrala telefonist i Norrköping.

Radiosystemet RAKEL har vi också infört i Sjöfartsverket. Jag har sedan starten haft uppdraget att svara för att ta fram underlag (OKP) för programmeringen av våra terminaler. Detta formaliserades så småningom, så nu kan jag titulera mig "systemansvarig". Jag har också av myndigheten blivit utsedd att vara kontaktperson mot systemägaren MSB och våra samverkanspartners.

Alla dessa tekniska system och rutinförändringar kräver stora utbildningsinsatser. Jag har fått dra det tunga lasset och fått hålla otaliga lektioner och producerat mängder med bildspel.

Arbetsuppgifterna jag beskriver här ingår alla i rollen som systemansvarig (systemförvaltare kallas det ibland också), vilket jag är för tre olika system inom Sjöfartsverket. Jag är dessutom JRCCs representant i en fjärde förvaltning. Att allt detta räcker till minst en heltidstjänst förstår nog de flesta. På tal om tjänster så sökte jag nyligen en sådan - sft Chef för JRCC. Det gick inte så bra och lite besviken är jag förstås över att inte få visa vad jag kan. Om det inte redan framgått med tydlighet, söker jag en tjänst med ansvar.

När det gäller alla de system som jag idag förvaltar, står vi just nu inför stora genrerationsskiften. Huruvida man kan anse mig vara en del av det förgångna, har jag inget bra svar på. Men jag tror och hoppas, att jag med min erfarenhet har en bra balans mellan innovation och realitet.

Jag vill vara mycket tydlig, att jag med denna "platsannons" absolut inte söker att misskreditera min nuvarande arbetsgivare. Snarare tror jag det framgår med önskvärd tydlighet av detta inlägg, att Sjöfartsverket har varit en trygg arbetsgivare och att arbetet här på JRCC är helt fantastiskt. Det blir aldrig tråkigt!

Precis som i fråga om information till massmedia, är ledordet "fakta". Fakta i det här sammanhanget är att jag bränt ut mig två gånger och känner därför att jag inte skulle orka med en återgång till skiftjobb. Nu när jag äntligen lyckats skapat mig ett liv, främst sommartid på Öland - något som jag innerligt behöver för att orka med resten av året. Som säkert har framgått av det jag berättat ovan, älskar jag mitt arbete och främst under det senaste året har jag känt mig "på topp". Vi har drivit ett mycket intensivt förändringsarbete, och som min chef brukar säga: "vi skriver historia varje dag". Men det är lätt att bli framgångsberoende och arbetsnarkoman.

Men allt bilkörande fram och tillbaka mellan västkusten och Öland börjar kännas en smula påfrestande - inte bara åkandet i sig, utan även det faktum att jag behöver ledigheter vid lämpliga tillfällen för att sköta trädgården och träffa min mor. Ett alternativ skulle vara ett nytt jobb, helst i samma "bransch" och helst i närheten av Öland. Jag är inte främmande för att lära mig nya saker, trots att jag fyllt 53. Det är kanske lärande och utmaningar jag trivs med.

Någon akademisk examen, förutom tre terminer på Sjöbefälsskolan, kan jag inte skryta med. I allt jag kan idag, är jag självlärd. Allt från telegrafi, som jag lärde mig på egen hand som 14-åring - till rollen som "visuell strukturmänniska", som jag fått vara alltmer den senaste tiden.

Jag vet inte om besökarna på min hemsida och läsarna av min blogg är rätt målgrupp, men som "en man i tiden" vill jag utnyttja sociala medier. Den här texten kommer även att finnas på Facebook. Det här är alltså en form av "allmänt anrop" till er därute, som antingen företräder en potentiell arbetsgivare eller känner till en "öppning" någonstans. Hör av er - snälla! Men jag är absolut inte desperat - jag söker något likvärdigt eller bättre än vad jag har idag.

En önskan vore att den 29/6 i år kunna fira min mors 90-årsdag som tillbakaflyttad smålänning eller varför inte ölänning!

Bloggar.se: , , , , , , , , ,
  Sociala medier kan kosta dig jobbet

Direktlänkar       Inlägget:   Kategorin:   Kommentera inlägget! 
Kommentarer  I bloggen:  0   Trackbacks:  Trackback 
Om Bloggen:   Hemsida:
Tjänster Bloggportalen  Twingly Bloglovin Google Technorati Nyligen Knuff! @ntiSp@m
Dela
|



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Twingly Blog Search
Links to this page

Länka hit

Använd nedanstående rad. Markera raden, kopiera, och klistra sedan in i ditt inlägg.

Eller använd denna url: 
JRCC Online Subscribe

Get this widget from Widgetbox


  Prenumerera med RSS